I samband med Finlands medlemskap i NATO, startades ett medborgarinitiativ för att stänga Rysslands konsulat i Mariehamn. Initiativet har underteckats flitigt och jag skulle tro att det kommer att samla de 50000 underskrifterna som krävs för att riksdagen skall behandla ärendet relativt snabbt.
Initiativet har, inte helt oväntat, startat den övergripande diskussionen om Ålands demilitarisering. Demilitariseringen har av och till vädrats i media, paneldebatter och alla möjliga olika forum genom åren. Slutsatsen landar oftast i att, det är Åland som behöver initiera debatten om en eventuell förändring av statusen för öarna. På Åland har man dock aldrig haft något större intresse av att diskutera frågan. Ibland säger man från Åländskt håll att man inte är part i avtalen, man har inte något eget kunnande om försvarsfrågar utan hänvisar till försvars- och utrikesministeriet. Lite av ett Moment 22.
När Ryssland nu bedriver anfallskrig i Ukraina och Finland blivit fullvärdig medlem av NATO höjs dock rösterna om att det nu är dags att ta och se över Ålands demilitariserade ställning. I debatten kommer dock från Ålänskt håll kategoriskt motstånd, med argument som att det skulle öka på spänningarna i området, man skulle inte vara bättre än Ryssland om man inte står upp för världsordningen och internationella avtal osv.
För mej personligen är det obegripligt att man från Åländskt håll inte är intresserad av att ens diskutera Ålands demilitariserade status. Inte bara det att det sprängs viktig energiinfrastruktur i Östersjön (måste ju vara skolboksexempel på det “gråa skedet”?), utan också Rysslands mer och mer aggressiva förhållningssätt gentemot väst. Man konstaterar bara rent generellt att försvarsmakten har väl förberedda planer och har garanterat att man nog har förmågan att försvara Åland vid händelse av mer allvarlig konflikt. Det är förvisso säkert ett helt korrekt konstaterande, men likväl är försvarsmakten delvis bakbunden och kan t.ex. inte öva dessa scenarion på plats.
Var klämmer skon då?
Jag är inte helt övertygad om att det verkligen handlar om just statusen som demilitariserade och neutraliserade öar, utan något helt annat.
Redan innan Finlands självständighet hade ålänningarna krävt en återförening med
https://www.regeringen.ax/sites/default/files/attachments/page/dossier-demilitarisering-slutlig-uppdaterad-11-2-2016.pdf
Sverige. Frågan om Ålands statstillhörighet överfördes vid fredsförhandlingarna i Paris till
det nyligen bildade Nationernas förbund och den 24 juni 1921 beslöt det internationella
samfundet att Åland skulle tillerkännas Finland. Beslutet innehöll emellertid två
suveränitetsinskränkningar: Ålänningarna skulle få internationella garantier för bevarandet
av sin språkliga och kulturella status, och Åland skulle vara demilitariserat och
neutraliserat genom en internationell överenskommelse.
René Nybergs uttalande i Yles dokumentär har också fastnat hos många.
“Åland är som en träknut. Den är lätt att plocka isär, men omöjlig att sätta ihop.
Alla de tre elementen autonomi, demilitarisering och det svenska språket är saker som beror på varandra. Vidrör man en, har man plockat isär träknuten.”
https://arenan.yle.fi/1-62105315 52:54
Min gissning är att man är oerhört rädd för att autonomins och det svenska språkets ställning skulle hotas ifall man börjar rucka på demilitariseringen. Ponera att man kunde garantera dessa två delar av gällande avtal, så tror jag att frågan om demilitariseringen inte hade varit lika brännhet.
Det är där jag tror skon klämmer.