Jag närvarade senaste veckoslut på Stockholms hemvärnskonferens, där jag fick ta del av mycket intressanta diskussioner och anföranden. Trots att jag känner mej hyfast insatt, blev det ändå lite av en kalldush när analysen kring kriget av Ukraina kom upp. Även om man nog länge kunnat uppfatta att stödet från väst är för lite och för sent, slogs jag ändå först nu (naivt?) av insikten att Ukraina faktiskt kommer att förlora ifall väst inte omgående trycker på gasen. Handskarna av, så att säga.
Kombination av detta och citatet av den brittiske försvarsministern Grant Shapps, att vi nu befinner oss i förkrigstid och att vi nu behöver förbereda oss en större konfikt med Ryssland, Kina, Iran och Nordkorea får en att fundera vad som riktigt kommer att hända i Europa närmaste åren.
EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik kommer att vara det enskilt viktigaste ärendet under kommande mandatperiod. Man borde i det här skedet fråga sig vilka politiker vi vill att ska forma denna politik och vilka som har störst förtroende i dessa frågor. Ska detta överlåtas till politiker från de syd- och mellaneuropeiska länderna som en efter en monterat ner sitt eget försvar, eller borde man eventuellt ge mandat åt politiker från länder som upprätthållit och utvecklat sin egen förmåga?
Det är allas vårt ansvar att se till att bästa möjliga förutsättningar ges för att den Europeiska Unionen skall kunna stå upp mot de Ryska grymheterna som i värsta fall snart bultar på vår egen dörr.
Det finns få kandidater med lika god kundskap och erfarenhet av militärt försvarsarbete som den Samlingspartistiske kandidaten och tillika tidigare militära underrättelsechefen Pekka Toveri.
Pekka får min röst.