I samband med Ryssarnas påhitt om att ensidigt ändra på havsgränserna i Finska viken har diskussionen om Ålands demilitarisering åter aktualiserats.
Att det råder delade meningar om demilitariseringens vara eller icke vara bland debattörer råder det inget tvivel om.
”Bägge sidor”, om jag tillåts använda det uttrycket, förefaller dock använda demilitariseringen som en förevändning för att inte göra något i praktiken. ”Man kan inte” vs ”Man får inte”.
Utrikes- och försvarsministeriet måste i skyndsam ordning tydligt definiera vilken typ av verksamhet som är möjlig att syssla med inom ramarna för de nu gällande internationella traktaten.
Börja med att ta ställning till dessa:
- Konstatera att Gränsbevakningsväsendet, på Åland, skall tillåtas genomföra all sådan utbildning och övning som hör till deras ansvarsområden nu, samt under undantagsförhållanden.
- Konstatera att utbildning som främjar dem militära förmågan, inte bryter mot något internationellt traktat samt arrangera sådan utbildning på Åland.
Gör något, istället för att skylla på demilitariseringen!